Veckohögtiden, som kallas ”Pingsten” i det nya testamentet, firades 49 dagar efter Förstlingsfrukten. På den femtionde dagen bar israeliterna fram en kärve av det första vetet till Herren som ett matoffer. Anledningen till att den här högtiden gavs namnet ”Veckohögtiden” var att det var sju sabbatsdagar mellan Förstlingsfrukten och Pingsten (3 Moseboken 23:15-16).
Högtidens ursprung
På den fyrtionde dagen efter passagen över Röda havet gick Mose upp på Sinaiberget för första gången. Gud talade till Mose och gav honom alla instruktioner. Sedan gick Mose ner från berget igen och avslöjade Guds vilja för folket. Tio dagar senare, på den femtionde dagen efter att israeliterna hade korsat Röda havet, återvände Mose till toppen av Sinai för att ta emot de tio budorden. Gud befallde folket att minnas dagen då Han hade gett dem budorden. Det här är ursprunget till Veckohögtiden (2 Moseboken 24:1-8).
Profetia och uppfyllelse
Veckohögtiden, Pingsten, är dagen då Gud utgöt Sin Ande, den motiverande kraft som utlöste evangeliets tillväxt under den tidiga kyrkans tid (Apostlagärningarna 2:1-47). Men efter Pingsten blev Kyrkan allt mer sekulariserad, och den Helige Andens kraft försvagades. Till sist drog Gud tillbaka Sin Helige Ande från Kyrkan, vilket tydligt visades genom högtidernas profetior. När Mose kom ner från berget efter att ha tagit emot de två stentavlorna med budorden, såg han Guds folk tillbedja en avgudabild, en gyllene kalv. Rasande kastade Mose stentavlorna till marken och de krossades vid bergets fot. Den här händelsen var en profetia som avslöjade att den Helige Anden, som gavs till apostlarna på Pingstdagen, skulle dras tillbaka på grund av sekularisering och den genomgripande korruptionen i Kyrkan.
